Ett år efter den tredje och sista operationen

Idag, är det exakt ett år sedan den tredje och sista operationen av dr. B. Sturesson på Ängelholms sjukhus. Då stelopererades min vänstra SI-led med hjälp av tre tobleroneliknande skruvar. Och tack vare den och då två tidigare operationerna, när högra SI-leden fixerades, har min hälsa förbättras oerhört. Jag önskar fira med en lista över alla mina nygamla förmågor.

Numera kan jag:
1. sova utan att vakna av värk mitt i natten och jag klarar av att vända mig i sängen. Jag ligger gärna på mage och sover, helt utan problem. Tidigare hade jag ett komplicerat kuddsystem i sängen.
2. gå långa promenader, och min stegräknare har ibland tangerat 8 km på en dag. Tidigare gällde rullstol för sträckor över 200 meter.
3. sitta på en stol utan kudde och utan att behöva justera position var 5:e minut.
4. klara mig utan värktabletter under ett helt dygn. Tidigare käkade jag piller i stora lass, nu blir det nåt då och då.
5. träna hela kroppen, och jag kan öka träningen och det ger resultat. Kroppen stärks alltmer.
6. hålla i gång en hel dag med arbete, familj och aktiviteter, oftast i alla fall! 
7. ha kul! Livet har fått en guldkant. Det handlar inte bara om bäckenet hela tiden med värk, orörlighet och hopplös träning. Steloperationerna av mina SI-leder är bland det bästa som någonsin hänt mig! 

Jag är så nöjd! 

Pausa mera!

Härmed lovar jag mig själv att pausa mera! Det har varit alltför hektiskt med jobb och aktiviter på sista tiden. Månaden maj är alltid fullproppad men det är jag som sätter tempot och nu är det dags att dra ner. Förut var det så lätt, mitt bäcken satte alltid gränsen och jag körde på tills värken satte stopp. Och det gick ju som bekant ganska fort. Nu är det inget som håller mig tillbaka på samma sätt. Jo, det är klart att fingrar, fötter och armbågar känns men ett hugg i framfogen är liksom mer ett definitivt NEJ. Dags att pausa! Med den här farten får jag massa saker och ting gjorda och jag vill liksom ta igen sådär 15 år. Men jag tror att jag bränner min energi alltför snabbt, och det är inte det som jag vill. Utan istället vill ju jag njuta av livet, nu när mitt bäcken äntligen är fixat. Dessutom vill jag också ha tid och ork för att stärka min kropp med träning, och må ännu bättre och skaffa reserver. Idag blev det ett pass hos sjukgymnast M. där vi koncentrerade hos på bålstabilitet. Liggandes på rygg på en rulle försökte jag hitta balans i en rad övningar. Så svårt, jag har visst inte mycket till rumpmuskler och det tycks helt omöjligt att kunna separa bäckenet från ländryggen. Tydligen har jag inte så mycket inre magmuskler heller. Okej, jag ska inte bara pausa utan träna också. Men allra först ska jag sova!

Lizzykatten kan pausa nästan jämt!

Varierande väder

Ibland kan det bara komma över mig. Det går så snabbt, så snabbt som vattnet sprutar ur badkarskranen på fullt tryck! Det händer inte ofta men det händer ibland! Det kan vara nån småsak, nåt litet som jag glömt men som kommer fram bara sådär, och så sätts det igång! Bara så bums omedelbart. Och det måste brytas innan spiralen, den nedåtgående, kör igång! Jag pratar om tankar, negativa tankar som faktiskt kan invadera hjärnan hur snabbt och helt oförberett som helst! Naturen har gjort mig glad men jag har också fått reumatism med knasiga leder, värk, en massa sjukgymnastik och piller! Jag är så otroligt tacksam över min steloperationer av SI-lederna i bäckenet, och jag skulle kunna skriva en gigantisk tacksamhetslista över smärtan jag slipper och alla de saker som jag numera klarar av. Men ändå! Ibland så kommer ilskan, ofta i kombination med trötthet. Ständigt och jämt, jag måste beakta kroppen oavsett! Men negativa tankar försöker jag se som mörka moln på himlen, de dyker alltid upp men seglar alltjämt iväg. Låt dem bara passera utan att fästa sig vid dem. Jag är mer än mitt bäcken! Jag är så mycket mera! Och när jag vilat, tröttheten är borta, och jag rest mig från soffan då ser jag bara ljusa fjäderlätta moln på en blå, blå himmel. Jag har det väldigt, väldigt bra! Jag är nöjd! 

Kanske skrämma tankarna med en drake?

Skumgummirulle

Igår provade jag att sitta i sadeln en stund. Det trodde jag välan aldrig att det skulle hända igen! Mina gamla ridbyxor satt som smäck, och med hjälp av en stadig pall så kom jag upp. Snälla hästen T. är mycket sansad, och vid tillfället var hon ganska trött efter en ridtur. Så hon var lugn som en filbunke, men det var inte jag. Tusen tankar dånade igenom mitt huvud. "Tänk om hon hoppar till, har jag balansen? Vad händer om jag faller? Mitt bäcken, kan det gå sönder? Orkar jag stoppa henne med mina armbågar modell reumatism?" Med bultande hjärta skrittade jag ett varv på gårdsplanen, och allt gick fint, förstås! Men min ryttarkarriär är härmed över, det enades sjukgymnast M. och jag idag. För det första är riskerna alltför stora för mig, och för det andra har jag inga muskler för ändamålet. Jo, jag har muskler men bara till någon slags basnivå. För att orka mer, och ha reserver måste jag träna och träna framförallt fler olika slags muskelgrupper. Ridturen peppade mig att jobba vidare och samtidigt är jag stolt att jag vågade mig upp till häst igen. Så när sjukgymnast M. uppmanade mig att lägga mig raklång på golvet på en lång skumgummirulle på träningen idag, så tvekade jag inte. Och med tvåkilos vikter i händerna tränade vi inre bålstabilitet. Har jag kommit så här långt så fortsätter jag träna ett tag till! Alltid!

Jag provar att sitta upp!

Matmetod

För att slippa mera medicin så har jag bestämt mig för att satsa på ny matmetod. Sedan länge har maken och jag (mest maken) försökt undvika snabba kolhydrater, och rent socker. Det betyder till exempel att jag inte har ätit pasta på typ några år nu, och det enda bröd jag smakat är min mammas hembakta vört till jul. Med andra ord äter vi inte så mycket gluten heller. Istället har det blivit massa mera grönsaker, kanske inte alltid till barnen utan mer till oss vuxna. För att gå ett steg längre har jag bestämt mig för att undvika mjölkprodukter. (Istället blir det havremjölk i kaffet.) Att sluta helt skulle säkert fungera men jag har bestämt mig för ordet undvika är bättre, för jag vill verkligen att det ska fungera i längden. Som inspiration har jag shoppat lite nya kokböcker, och favoriten är Sanna Ehdins "Sannas matbok". Boken tar upp IFD-kost, mat med inflammationsdämpamde effekt. Det handlar om att välja grönsaker, fisk, oliv- och rapsolja, nötter, vitlök, ingefära, gurkmeja, cayennepeppar och chili. Jag har bestämt mig för att prova lite, och inte överdriva för då kommer jag definitivt att tröttna och tappa tålamodet. Döm om min förvåning när vågen stod minus 3,5 kg härom dagen. Det var en positiv bieffekt som jag inte tänkt på! Nu blir det lättare att försöka komma igång med situps igen! Sjukgymnast M. har tipsat om att göra en omvänd rörelse, för om jag gör på det vanliga sättet och börjar på rygg och går uppåt blir det ett alltför kraftigt ryck. Det gynnar inte ryggen. Jag börjar istället uppe och rullar nedåt! Det är vråljobbigt! Faktiskt mycket jobbigare än att introducera en ny matmetod!

MVG på Astrid idag, exakt ett år efter den stora smällen! Hurra!

Alltjämt denna RA

Att jag inte har skrivit här på några dagar är ett säkert tecken, ett säkert tecken att mitt bäcken mår bra och att jag håller ett alltför högt tempo! Så har det definitivt varit den senaste veckan, alltså både bra och dåligt! En sak är dock säker: min RA (ledgångsreumatism) gör sig alltjämt mer påmind! Det är välan ganska typiskt att när en sak lugnar sig så dyker nästa ting upp! Det är fötter, vrister och framför allt armbågarna som är besvärliga. Igår låste sig armbågarna totalt och det är tämligen handikappande att inte kunna använda armarna. Då är det svårt att tvätta håret, köra bil, äta, skriva på paddan o.sv. och alla det där extra bonusarna livet som att greja i trädgården här hemma blir helt uteslutet. I samband med steloperationerna i bäckenet gjorde jag ju paus i medicineringen av min RA och pausen hann bli ganska lång innan jag började knapra lite gula piller igen, dvs en låg dos med cellgift! Nästa steg är att börja igen med biologiska läkemedel, sprutor eller dropp. Men det har jag verkligen ingen som helst lust med! Nä! Jag vill inte, jo jag kanske måste nån gång, men jag vill inte! Jag har kommit så otroligt långt, jag mår så mycket bättre och då vill jag inte stoppa i mig en massa piller, gifter! Jo, jag vet, det är mycket bättre att må bra med piller än att må dåligt! Jag antar att jag kanske måste ringa reumatologen snart men jag drar mig. Jag tror att mina för tillfället stela obrukbara armbågar snarast är symptom på obalansen i mitt nya post-operations-liv än reumatism! Jag måste hitta ett bra tempo som håller i längden för mig och för min nya hälsas skull!

Livskvalité!

Det här med att ta det lugnt!

Det är svårt att varva ner, försöka slappa och ta det lugnt! Jag har kämpat i en vecka nu. När kroppen inte säger stopp så kör jag bara på med den ena aktiviteten efter den andra. Till exempel satt jag och sydde till klockan tjugo över tio i går kväll och var till återvinningscentralen kvart över åtta i morse, på en ledig fredagsmorgon. Det här är ett nytt problem som dykt upp eftersom jag mår så mycket bättre! Jag ska inte göra, och inte ta i, för mycket. Men det är svårt. Det handlar om att hitta en lagom lugn väg i mitt nya post-operations-liv. För det här är ett nytt kapitel i mitt liv. Jag kan gå. Jag jobbar. Jag är en aktiv förälder och partner. (Och till sonens stora besvikelse har jag har inte längre handikapptillstånd till bilen. Vi måste leta p-plats, gå långt och betala som alla andra. Till hans försvar måste tilläggas att i hans tioåriga liv har han inget minne av att jag någonsin inte har haft något handikapptillstånd). Bilden av vem jag är, är inte bara ny för mig själv, utan också för min omgivning. Det är nog en smula förvirrande, framför allt för barnen, och nya vänner som inte kände mig förut, innan bäckenuppluckring och reumatism tog fart. Är jag frisk nu? Nä, men jag mår så mycket bättre. Och "turligt" nog har jag varit förkyld i veckan, och haft lite mer ont än vanligt, annars hade jag nog slitit ut mig! Bäckenet är och förblir mitt drivankare på gott och ont!

Blivande kuddar!